-
-
-
Spår
stirrar in i nacken
på en medresenär
Är hon på väg bort
eller är hon också på väg hem
Det är höst
och fönsterrutan gråter långa sträck
genom dekadenta landskap
När jag kommer hem ska jag sova
drömma om en resa
En tur
utan retur -
Lövverk av guldljus. Tänker, måste införskaffa fler bokmärken. Blinkar. Solen har vi i ryggen och skuggan är lång. Jag går med henne på Södra-promenaden. Vi säger inget, ord är inte nödvändiga nu. Blundar. Den mörkröda skuggan värmer, nu när solen vägrar. Tänker, hur blev det såhär, det blev höst mitt i ett andetag. Suckar högt. Hon fångar min blick, leker med den, får mig att sväva likt en halvfull heliumballong, strax över marken. Jag ser stjärnor i hennes ögon. Tänker, hon är ett drömväsen, en ande som förirrat sig mitt i en månljus-balett, och av misstag råkat hamna i vår värld. För ingen människa kan få mig att känna mig så upprymd, bara genom en blick. Tittar genant ner på marken, har ju ett sånt fånigt flin. Upptäcker att löven pardansar i cirkel formade mönster när det blåser. Tar ett bloss av atmosfärens tillfälliga sötma, håller inne. Tänker, det skulle vara lätt att leka inte nudda mark nu. Blinkar. Vaknar.
-
“And the sleep is no longer rest it’s just the hours she die”
